Kallelsen

Det var förstås aldrig lägligt att bli kallad. Att njuta av den heta, flytande magman under jordskorpan var det närmaste man kom en semester om man var som hen. Men alla behöver äta, och dessa utbyten var det enklaste sättet att få i sig näring. Så det var bara att följa kallelsen. Det var, för att uttrycka det på dödligas vis, som en radiosignal eller en fyr som bara den som blivit kallad kunde se. Det krävdes en enorm fokus för att skapa en sådan länk, och de dödliga som kallade använde olika metoder för att skärpa sina annars kaotiska sinnen inför ett sådant företag – ljus, meditation, musik, latinska nonsenseramsor…

 

Själva resan gick otroligt fort. Fördelen med att inte vara en fysisk varelse var att fysiska hinder, som magma, sten, jord och betong inte utgjorde ett hinder. För de dödliga verkade det som att deras åkallelse tog lång tid, men det berodde mer på att de behövde nå rätt fokus, rätt intensitet i signalen de ville sända, men också för att en ville ta lite tid att utforska vem som kallat på en, vad de vill och vad de önskar.

 

I det här fallet drogs hen till ett fattigt, lite nedgånget men relativt modernt område. Vem som än kallet hen till sig bodde, eller befann sig i en enkel enrummare med trägolv som sett bättre dagar. Inredningen var sparsmakad – en gammal, sliten säng som fått mycket kärlek i form av sammetskuddar, röda lakan och annat som tydde på att den som åkallat var en sensualist. Bredvid sängen stod en enkel byrålåda som höll upp några svarta ljus, flera sådana var placerade runt det pentagram som noggrant målats mitt i rummet. En köksvrå täckte rummets andra sida, och ett fönster mittemot byrån släppte in lite av storstadens nattljud; en större gata måste ha legat nära.

 

Det var en kvinna som hade kallat denna gång. För hen var det svårt att avgöra vad de dödliga ansåg om varandra, men av hennes rena drag och självsäkra hållning antog hen att hon var behaglig. Lite begynnande rynkor tydde på att hon kanske inte var purung. Hennes hy skvallrade om en blandad bakgrund, hennes krulliga, svarta hår bidrog till den tesen. Hon var elegant klädd i en enkel, svart sammetsklänning, vilket stärkte intrycket av sensualism. Hon satt, som så många andra som brukade åkalla i skräddarställning. I ena handen höll hon en rituell kniv, i andra en löjligt stor nyckel. Den var kanske tänkt att vara symbolisk, men såg mest ut som en billig souvenir från någon bortglömd resa.

 

I rummet, mitt i pentagrammet, låg också en get, tydligt bedövad med el eller droger. För många andra kallade hade det kanske varit första och enda av intresse, men hen var så mycket mer nyfiken och sofistikerad än andra av hens slag.

Hen bestämde sig för att det var dags att göra sin närvaro känd. Att ta fysisk gestalt kostade på mycket energi, och undveks därför i det längsta. Vad att göra av denna gestalt efteråt var också ett problem. Så istället valde hen att manipulera luftfuktigheten och ljuset till att bilda en lätt dimma, i vilket hen kunde visa en gestalt. Äkta telepati var bortom hens förmåga, men lättare empatisk avläsning var en barnlek. Att se vad de dödliga förväntade sig se underlättade enormt, då fel gestalt hade kunnat skrämma eller skapa problem, något som oaktsamma åkallade flera gånger upptäckt.

Hennes sinne visade på osäkerhet; hon hade ingen säker bild av vad hon skulle möta. Det både underlättade och försvårade. Den åkallade valde därför en suddig, otydlig form, med ett par glödande gula ögon (något av en klassiker för många), för att ha något slags ansikte. Det var tydligen väldigt viktigt för de dödliga att ha ett ansikte att fokusera på.

 

Rösten var också viktig – hon förväntade sig, eller hoppades i alla fall, på en dominant men också varm och sensuell röst. Hen gjorde sitt bästa för att få till det rätt.

”Du kallade på mig, jag är här!” – att manipulera luften så att det vibrerade till vad som i de dödligas öron lät som ord var komplext, men med lite träning blev det en vana.

 

Hennes ögon slog upp med ens, och de utstrålade både förvåning, skräck och förväntan. Hen kunde känna att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra nu, och började känna en stigande panik i hennes sinne.

 

”Varför kallade du på mig!” – hen hoppades att en rak fråga kunde få henne att återfå fokus. Det var inte ovanligt att dödliga som åkallat fick panik och flydde, det var inte mycket mer att göra än att sucka och återvända i sådana fall.

 

”Jag… jag vill göra ett byte!” sade hon med darrande stämma. Hon hade en relativt mörk röst, förmodligen upplevdes den som behaglig av andra dödliga.

 

”Se, jag har förberett ett offer!” fortsatte hon, men sade orden med sådan överdriven gravitas att hen nästan fick hålla sig från att fnissa. Det var tur att hon var kunnig nog att inte utföra offret på förhand, det hade riskerat att göra processen mycket mer komplicerad.

 

Den åkallade försökte förtydliga sin illusoriska gestalts ansikte, så att en accepterande nickning blev tydlig.

 

Hon hasade sig fram, försiktigt och lite klumpigt, med höjd kniv mot den bedövade geten. Hon såg tydligt osäker ut, inte så mycket rädd som fylld av samvetskval. Det tycktes uppenbart att vad hon än ville ha så var hon inte säker på att det var skäl nog att döda en annan levande varelse för det. Men hon blundade, tog ett djupt andetag, och sänkte kniven i geten.

 

Blodet chockade henne; hon hade huggit snarare än skurit av djurets hals, och blodet sprutade som en fontän ur dess hals. Det var bara ren tur att hon lyckades undvika att få blod på klänningen. Hon släppte kniven, nästan tappade den, som om hon genast ångrat vad hon gjort. Medkänsla, ånger och sorg spelade i hennes blick mot det arma djuret, som i sitt utslagna tillstånd inte kunde göra annat än dö stillsamt.

 

Detta var förstås vad utbytet handlade om. Medan djuret sakta dog frigavs dess ande, bit för bit från de döende cellerna. Som en orm som ömsar skinn, kanske. Det tog några minuter innan hela djuret var helt dött, och dess ande helt kunde sväva fritt från dess kropp, och det var då den åkallade kunde skrida till verket – att förtära anden. Hade dödliga kunnat se processen hade de kanske beskrivit det som när bakterier angriper och förtär varandra. Den ena omsluter och smälter ihop med den andra, och omvandlar det till en del av sig själv. Det gav, för en åkallad, rikligt med energi. Djur och människor dog förstås hela tiden, men det fanns också många andar som lärt sig jaga. Och att bli bjuden på middag, såsom en åkallad blev, tackade man svårligen nej till.

 

Mätt och belåten kunde hen nu ägna sig åt den tråkiga delen av avtalet – vad hon ville.

 

”Jag accepterar ditt offer. Varför kallade du mig!”

 

Hon satt ihopsjunken, tydligt sorgsen över sitt dåd. Det var kanske tur, det hade gett den åkallade tid att äta utan att bli störd. Men med hans ord ryckte hon till, torkade bort en tår, och ställde sig upp.

 

”Jag… jag har mött många män i mina dagar. Men ingen som kunnat tillfredställa mig. Det är vad jag vill!”

 

Hen suckade tyst, det var ingen ovanlig begäran speciellt bland dödliga kvinnor. Hen undrade hur en art som hade så mycket fokus på sin sexualitet samtidigt kunde vara så tafatta och dåliga på det. Det var också en begäran som krävde att han skulle ta fysisk form. Hennes sinne avslöjade att hon nästan struntade i vilken form han skulle ta, hon var bara desperat efter att få hetta och passion. Det underlättade lite, då ju mer specifika önskemål på utseende krävde desto mer koncentration och arbete. En get hade kanske inte varit nog för de flesta för en sådan investering, men hen kände en viss sympati för hennes nöd.

 

Det fanns nog med biologiskt material i närheten som kunde användas, vilket gjorde arbetet enklare – alltifrån gammalt damm från hennes egen hud, hårrester, matrester på någon odiskad tallrik, till kadavret av den döda geten kunde användas. Den åkallade insåg att kvinnan sannolikt var för känslig för att se processen, och valde att döva ljusen, så att hon slapp se hur ben, kött, blod och allt annat förvreds och omformades till att bli ett någorlunda människolikt väsen. Ett väsen som sedan steg fram mot henne, och med varma fingrar rörde vid hennes hals. Hen kunde ana precis vad hon ville, och vad hon behövde.

 

* * * *

Processen var, i motsats till vad många dödliga trodde, inte alls njutbar för en åkallad. De kunde förvisso kontrollera och, om de så hade velat, känna vad den besatta fysiska gestalten upplevt, men de besatte ingen egen sexualitet, och därför inget behov av den sortens upplevelser. För hen hade det varit en väl koreograferad dans, inget mer. Men för henne var det allt hon drömt om, och mer.

 

Hon sov med ett leende, och hen hade inte erfarenhet nog att inte väcka henne. De frågor hon hade ställt hade varit av föga intresse att svara på, och hade troligen också riskerat förstöra hennes upplevelse. Hen hade varit med förr – frågorna om detta utbyte hade betytt att den åkallade (eller ”djävulen” som de dödliga ofta trodde att de var) nu ägde deras själ. Många åkallade svarade bestämt ja på frågan – inte för att det var sant, utan för att denna fruktan för evig fördömelse i åkallarens dödsögonblick brukade fungera som en signal, ett slags ofrivillig åkallan, vilket för den åkallade betydde en gratis måltid. Hen var inte så råbarkad – att sätta fruktan i kortlivade dödliga kändes onödigt grymt. En del trodde och tänkte så i alla fall.

 

Den åkallade öppnade fönstret, och smet ut. Brandtrappan utanför var vinglig men stabil nog för hans tillfälliga kropp. Hen var förstås tvungen att manipulera ljuset omkring sig, med nutidens kameror var det bäst att inte bli filmad, även om de få gånger som åkallade blivit filmade setts som trickfilm. Hen tog kroppen till närmaste avlopp, lät den förfalla i dess minsta beståndsdelar och flyta bort med regnvattnet. Det var skönt att få slappna av; mycket av energin från geten hade gått åt till skådespelet hen tvingats genomgå, men, tänkte hen, vad gör man inte för en gratis måltid.

Filmmusiksmodet som försvann?

Kom att fundera på ett fenomen som jag just inser har nästan försvunnit helt.

När jag var ung så började det på åttiotalet ett nytt mode inom film och musik – att filmmusik inkluderade någon låt av en känd eller för tillfället hip musiker. Vet inte om just ”Ghostbusters” var först med det, men det är den första jag minns som körde med detta – en poppig låt som fick representera filmen. Detta var något som kom att upprepas i fler filmer, såsom första Batman-filmen, där Prince fick bidra med musik, Addams Family, och många fler. Filmer som var lite mer åt familjeunderhållningshållet började allt mer använda detta knep.

Orsaken var förstås enkel – detta var när MTV hade startat, och hade sina glansdagar. Många barn och unga tittade på MTV, och om en låt från en film hamnade på topplistorna så betydde det i praktiken gratis reklam för filmen. Samtidigt gjorde filmen gratis reklam och PR för musikern. En win-win.

Detta ledde till att några senare filmer gick steget längre. 1994 års The Crow hade inte bara en känd musiker som gjorde ett ledmotiv – det var en film som hade två hela musikskivor (filmmusik tenderade annars att bara ha en musikskiva för den som gillade filmmusik, med den vanliga musiken, och eventuellt kändislåten också) – en för den vanliga, klassiska filmmusiken, och en som innehöll inte en utan ett stort antal kända populärmusikers verk som var med i filmen. The Cure, NIN och andra gjorde The Crow till nästan en rockopera (speciellt då huvudkaraktären var musiker) – ett slags omvänt a capella (eh, ni vet, inga musiknummer alltså).

The Crow må ha varit först (eller mest känt?), men fler följde – senare Batman-filmer gjorde liknande drag, med ett antal kända artister som gjorde musik till filmen.

Men sedan hände något. Den sista film jag känner till som gjorde något liknande var The Matrix. Något hände efter det, och det började bli allt mer ovanligt med denna symbios av film och kändismusiker.

Skälet, tror jag, är att MTV började tyna bort. När musik och videos blev tillgängliga på nätet blev det allt mer överflödigt att ”vänta på sin låt” på MTV, och tittarskaran falnade, och MTV började försvinna. I och med detta blev det också allt mindre lönsamt att ha kändismusiker som bidrog med reklam via den kanalen.

Idag kanske det fortfarande förekommer att kända musiker bidrar till filmmusiken, men det är inte alls lika vanligt eller lika slående som det var i min ungdoms dagar, när MTV var musikens kung. Video may not have killed the radio star, but Youtube sure killed MTV.

Din bakgrund syns inte på ytan

Kära ni invandrare som röstar på SD, framför allt ni som inte ser ursvenska ut. Tror ni att den här mannen, innan han började trakassera en trettonåring, först frågade om pojken var muslim eller kristen? Om hans föräldrar hade arbetat från första dagen i Sverige, eller om de levt läng på bidrag? Eller ens frågat barnet om han var adopterad och därmed svensk, eller om hans föräldrar kom från ett annat land? Om han var svensk medborgare eller hade medborgarskap i ett annat land?

Och tror ni, när rasismen växer, att rasisterna kommer fråga ER om något av detta, eller om de kommer hota, hata och bespotta er oavsett vad ni säger, ens om ni så har med er bevis på att ni röstat på SD?

Frågan är förstås retorisk. Detta är inte ett enstaka exempel, utan det kryllar av liknande fall både i Sverige och utomlands (speciellt hör vi här i Sverige många fall från USA eller Storbritannien just nu, där extremhögern är särskilt aktiva), där alltifrån unga extremhögeraktiva till gamla tanter ger sig på personer som har ”fel” utseende. Och mönstret är alltid samma – de angriper utan att fråga. De frågar inte om personen med den mörkare hyn är medborgare eller inte. De frågar inte om personen de attackerar (verbalt men ibland också fysiskt) har varit bidragstagare eller inte. De frågar inte om de röstat på SD (eller Trump, eller motsvarande) eller om de röstat på, eller stödjer något annat parti. De frågar inte om omständigheterna till att de är i landet. För de bryr sig inte. De bryr sig blott och enbart om hudfärg och utseende. Allt annat är för dem irrelevant.

Det finns klipp på när en person i USA angriper en kvinna av asiatisk härkomst för att hon har ”fult ansikte”, och menar att hon ska ”åka hem”, när den asiatiska kvinna som angrips i verkligheten kan ha rötter i landet som är långt äldre än angriparens. Men det frågar inte angriparen om – han är vit, kaukasier, och anser sig därför ha mer rätt till landet än en person som inte ser ut som han i hyn. Visst låter det galet?

Självklart är det galet! Och exakt samma synd begår invandrare som röstar på extremhögerpartier. Att som finsk invandrarättling hävda att muslimer inte har i Sverige att göra är inte bara historielöst (baltiska muslimska flyktingar har funnits i Sverige sedan andra världskriget, alltså lika länge som de största finska flyktingvågorna, och alltså längre än de östeuropeiska som kom under efterkrigstiden och östblockets födelse), och det i dubbel bemärkelse – det var inte alls länge sedan som finnarna själva var offer för extremhögerns hat. Vi som minns sjuttiotalet minns också hur finnar blev bespottade, hur de sågs som knivviftande alkoholister, och sågs som problem. Detta gick över först när senare flyktinggrupper och invandrargrupper kom till Sverige.

Invandrade kristna från mellanöstern och södra eller östra Europa som hävdar att islam är ett hot mot Sverige borde läsa på om sin egen historia i Sverige – katoliker behandlades under en period på samma vis som muslimer idag. Exakt samma lögner och felaktigheter spreds om dem – att de med sitt barnafödande skulle ta över Sverige, att katolska kyrkor spred problem, och att katolsk kultur aldrig kunde samsas med svensk, protestantisk kultur. Skulle någon hävda samma idag skulle personen troligen bli utskrattad.

Problemet är förstås, för att återgå till min poäng, att det inte syns utanpå om man är muslim, kristen, hindu eller ateist. Ponera att någon såg, säg, Hanif Bali för första gången, och inte visste vem han var. Ponera att denne någon hade förutfattade meningar om mörkhyade män med skägg. Hade den personen tolkat Hanifs skägg som ett tecken på att han var hipster, eller trott att Hanif var en extrem islamist? Svårt att veta, men oddsen finns att herr Bali hade fått sig en utskällning precis som trettonåringen i klippet ovan.

Och samma risk förekommer för alla invandrare som inte ser ursvenska ut – för rasister frågar inte först. De ser din lite mörkare hy, de ser dina ansiktsdrag, och de struntar högaktligen i om du är född i Sverige, har svenskt medborgarskap, alltid varit laglydig och aldrig tagit en krona i socialförsäkring (bidrag) i ditt liv, eller ens om du är troende protestant, ateist eller något annat. Deras enda fokus är hur du ser ut.

Med detta i åtanke – vill ni verkligen stötta ett parti som har rasismen som sin huvudfråga? Som ger näring, energi och mod till människor som i deras facebookgrupper och trådar skyller allt ont på invandrare?

Tror du att ett parti vars företrädare öppet gav sig på en svensk komiker med fel hudfärg för inte så länge sedan skulle skona dig från liknande trakasserier? Eller ditt barn?

Är det Star Wars fel?

Ibland undrar jag om det hela är Star Wars fel.

I Star Trek, där var det logik som regerade. Spock som med sin kalla logik svalkade Bones och Kirk etik respektive passion. Men som också hölls på tå av dessa. Ett slags ”checks and balances” mellan logos, ethos och pathos.

I Star Wars, däremot, fick vi lära oss att känsla är det viktiga. Hur vet man något i Star Wars? Jo, man känner efter. ”Search your feelings, you will know it to be true” säger Vader till Luke, och Luke känner efter, och VET. På samma sätt lyckas Luke lista ut att Leia är hans syster, när spök-Kenobi hintar om att han har en hemlig syster – han känner efter och bara vet (observera också hur Obi-Wan tidigare i samma scen rättfärdigar en lögn genom att poängtera att det är sant ”from a certain point of view” – ett slags sanningsförvridande som inte är ovanligt i högerextrema kretsar).

Är det härifrån extremhögern har lärt sig att ”känna efter” i magen om vad som är sant eller inte? Är det mina älskade barndomsfilmer som lärt dem att lyssna mer på sina egna känslor än på fakta, statistik och kunskap? Jag kan inte låta bli att undra.

Det intressanta är hur de inte lärt sig mer av Obi-Wan då – högerextrema talar ju gärna om att ”se sanningen” eller ”se verkligheten”, och talar om vad de ser med sina egna ögon. ”Your eyes can deceive you, don’t trust them!” De borde också lyssna till samma läromästares viktiga poäng om känslor – de kan kontrollera ens handlingar, men de följer också våra befallningar.

Kanske något att tänka på när känslorna svallar och man vill spotta ut sitt hat mot ”de där andra”. För det finns onekligen en förtjänst av hatet, men inte för dig och mig. De som vill att vi ska hata har sällan vårt bästa som fokus.

Så kom ihåg – don’t give in to hate!

Om fruktan och kärlek

Fördelen med att vakna ohemult tidigt är att man kan komma att minnas saker och få lite sammanhang.

I veckan har mycket av det jag delat och skrivit varit på temat skräck, omedvetet. Vad rädsla är och gör med oss. Det är ett långlivat tema i mitt liv på många sätt; inte så konstigt då det troligen är allmänmänskligt och ett av de mest basala och primala känslor vi har.

Jag minns en kväll för många, många år sedan, då jag var på en fest där jag kände få, och kände mig lite ensam. Men värdinnan, en då gravid kvinna som hävdade sig kunna magi, var en sympatisk själ som gav mig uppmärksamhet trots att vi inte kände varandra. Hon berättade att hon fann en av gästerna obehaglig, då han också var magiker, men en som fokuserade på fruktan snarare än på kärlek, som hon gjorde. Jag minns att jag berättade att jag, om än inte magikunnig eller troende, också (redan då) var övertygad om att fruktan var en starkare kraft än kärlek. Jag minns inte exakt hennes svar, men kontentan var att hon i mig såg mer godhet och värme trots detta, och att det handlade mer om vad man gjorde med sitt fokus än vilket det var. I alla fall är det så jag minns och tolkade hennes ord; det var i alla fall ord av tröst och tillit. Det var, antar jag, något av en vändpunkt för mig, trots att jag inte såg det då. Det var på den tiden då jag var väldigt negativ och pessimistisk, och det kändes ovanligt att någon som inte kände mig såg gott i mig, trots att jag just sagt något som torde uppfattats som något negativt.

Hur som helst, jag har alltid, eller i alla fall så långt jag kan minnas, tänkt att fruktan är en starkare drivkraft än kärlek. Båda är förvisso urkrafter i oss, primala känslor, men medan kärlek är bra för vår långsiktiga överlevnad, att kunna finna och samspela med en grupp, så är fruktan bra för vår omedelbara överlevnad. Kärlek kan övervinna konflikter inom en grupp, men det är fruktan som kan rädda oss från farliga situationer där vi kan skadas eller dödas. Det har också lett till att jag varit väldigt modstulen inför individer eller grupper som använder hat som drivmedel för sina kampanjer, såsom rasister, nazister och liknande. För emedan kärlek kan få oss att hålla ihop, så är det just den långsiktiga känslan. Den omedelbara känslan, fruktan, trumpar lätt kärleken hos många. Dessutom är kärlek svårare; förvisso tror polypersonen i mig att kärlek kan vara obegränsad i hur många vi kan älska (även om jag inte är ett fan av det flummiga ”allälskandet”), men hur många vi än kan känna kärlek till så blir det sällan alla. Och de som hamnar utanför kommer att känna sig utanför, bli bittra och söka förståelse för varför just de är de som ratats. Och det kan leda till självhat, eller hat för andra. Notera att jag nu med kärlek också inkluderar inklusion, alltså inte bara romantisk eller vänskaplig kärlek, utan helt enkelt en känsla av att höra hemma i ett samhälle eller någon grupp. Kanske kan man lite förenklat säga att hat är bristen på kärlek, men det är förstås en massiv förenkling, många som hatar har ju familj. Fruktan kan komma ur flera källor, även om jag tror att brist på kärlek, i en eller annan form, kan vara roten till en hel del av det. Ironiskt nog kan kärlek givetvis också vara roten till fruktan; fruktan att förlora det man älskar.

Nu ska jag inte grotta ner mig mer i amatörfilosofi här, det kan bli väldigt långt och till slut duga mest som nattläsning en sömnlös kväll, men jag tror att min poäng mynnar ut i det här – jag har inte tänkt på mina tankar och teorier som rädslan som den starkare kraften på ett tag, trots att jag i grunden formulerade den tanken mycket ur just sådant som jag ser ske idag. Ökad radikalisering, ökat hat och ökad frustration. Jag tror att mycket av det vi ser ske idag beror på fruktan. Jag tror att mycket av det beror på en frammanad fruktan, en som många politiska grupper tror är något positivt – att ökad otrygghet på arbetsmarknaden är något bra. Att ökade klasskillnader är något bra. Att ökad ojämlikhet är något bra. Och att de oönskade bieffekterna av detta, segregering, frustration, panik är acceptabla, ibland kanske rentav önskvärda.

Denna fruktan piskas upp och kanaliseras sedan av populister och skräckmånglare för sina egna intressen. Och det är där vi står idag.

Och det är därför jag på sistone känt mig så kraftlös, uppgiven, med en stark känsla av hopplöshet. För jag har aldrig sett hur man kan vinna mot fruktan och hat med kärlek. Fascism är på det sättet en stark ideologi – möter du det med kärlek och vilja till förändring ses du som svag och lätt att krossa, möter du det med våld så bevisar du ideologin rätt. Men det är kanske är så att jag i natt insåg något som jag inte tänkt på förut – att rädsla faktiskt kan användas åt flera håll. Jag menar nu inte rädsla som i att vi ska agera som dem, jag tänker inte bli monstret jag vill bekämpa, men att den rädsla som driver detta hat, denna övertygelse faktiskt också kan användas emot de som besitter den. Jag vet inte exakt hur eller på vilket sätt, men tanken ger mig märkligt nog lite hopp såhär i denna ogudaktiga morgontimma. Att kanske kan rädslan fås att övervinna sig själv. Eller i alla fall vändas till något konstruktivt.

För det ska vi minnas – rädsla i sig är inte något negativt. Rädsla är naturligt och en stark drivkraft för vår överlevnad. Det är hur rädslan används och behandlas som avgör slutresultatet. Det är ju trots allt rädsla som också driver oss som motarbetar rädslans apostlar. Det är en vacker ironi, tycker jag.

Och det kanske var vad hon menade, den där gravida magikunniga värdinnan, för så många år sedan.

Incel och bitterhet

Nu kommer jag skrämma bort typ alla, men det får vara så. För jag känner igen mig i mycket av de känslor som beskrivs. Alltså, i känslan av att vara ensam, att vara ful, att vara ”friendzoned” – i mina tonår och en bra bit upp i tjugoåren så kände jag mig ful, oattraktiv, oälskbar. I tonåren var jag den eviga vännen, den alla flickor ville prata med, beklaga sig inför, men som valdes bort för snyggare, coolare killar. Och jag hatade det. Det väckte en bitterhet och ett mörker i mig som jag var tvungen att separera från resten av mig själv, vilket skapade en svartvit bild av mig själv och världen som senare starkt bidrog till min utbrändhet.

Men. Och det är ett stort men här. Jag lät inte den bitterheten bli till att jag ville skada andra. Eller till att jag hatade kvinnor. Eller ens framgångsrika män. Visst, jag var bitter, avundsjuk, oförstående inför varför männen som jag såg som kräk lyckades när jag som om och om igen fick höra hur snäll och fin jag var inte lyckades. Men jag hatade dem inte. Jag erkände det aldrig för mig själv då, inte öppet i alla fall, men jag avundades dem.

Men, fortfarande, jag ville aldrig skada någon. Utom mig själv, i de mörkaste av stunder.

I det tror jag att man måste hålla huvudet lite kallt här. Det är helt naturligt att känna sig bitter, ledsen, kanske rentav arg när man upplever sig vara förfördelad. Det betyder förstås inte att man har rätt till något; världen är orättvis och det finns inte mycket man kan göra åt det tyvärr. Det är inte män(niskors) känsla av vanmakt, utsatthet och utanförskap som är problemet. Problemet är när den känslan börjar övergå till hat. Oavsett om det är hat mot sig själv och de självskadebeteenden de kan leda till, eller om det är hat mot andra, misogyni, misantropi eller misandri. Problemet är när frustrationen tillåts leda till våld och övergrepp.

Jag tror vi gör oss själva en otjänst genom att demonisera människor som känner sig ensamma och utsatta. Däremot ska vi inte acceptera när de vänder det till hat och en vilja till att skada andra. Det är där stoppet måste finnas, beredskapen och insatserna – att vända negativa trender till något positivt, om det alls går, eller åtminstone stoppa vansinnesdåd som Alek Minassians.

 

http://kwasbeb.se/2018/04/26/en-kort-introduktion-till-ett-absolut-morker/

Klassåterträff

Så har det varit klassåterträff. Människor som jag med något enstaka undantag inte träffat på ca 30-36 år (beroende på när de slutade i vår klass) som samlats, jämte får gamla lågstadielärarinna. Det var roligt men också melankoliskt. Människor som jag som barn bitvis avskydde, som jag kände mig utesluten av, som jag nu med glädje träffat. Det var kul, och jag kände mig inte som att jag trillat tillbaka trettio år, tvärtom verkade många ha positiva minnen av mig, vilket förvånade mig.

Det var roligt, för det var på sätt och vis nya människor. På alla vis. De var inte längre barn, utan vuxna. Rent biologiskt har ju alla celler bytts ut efter sju år, så det var helt nya människor flera gånger om. Och som vuxna, medelålders personer helt andra än de jag mötte i skolan i så många år (eller så få år, i de fall de bytte skola efter trean).

Men det rev ändå, tyst, sakta, obemärkt upp gamla saker. Minnen jag helst hade sluppit. Vår fröken pratade om hur vi hade varit, och det var något jag först inte reagerade på, men som jag allt eftersom fann mig obekväm med. Jag har jobbat så hårt på att inte längre vara den mobbade, underliga, introverta ungen som ingen förstod, till att bli en vuxen, underlig, introvert person med självförtroende, eller i alla fall självkänsla. Att bli sedd som mitt gamla jag smärtade allt mer ju mer kvällen led, och jag märkte det inte ens förrän i efterhand. Jag ville vara mitt framgångsrika, starka jag. Och det var jag, egentligen, för jag var inte undanskuffad nu. Jag fick utrymme, jag fick både tala allvar och roligheter. Men…

Vår fröken frågade oss alla om vårt bästa och vårt värsta minne. Jag ville inte svara, utan sade att jag ville tänka på saken. Först tänkte jag att mitt bästa och sämsta minne egentligen var samma, när jag fick utbrott på grannklassens ungar som försökte domdera mig, och då, som jag upplevde eller minns det, för första gången fick stöd av min klass, men då mitt sedan länge återhållna utbrott blev ”blockat” av detta stöd så vände jag ilskan mot klasskamraterna. De måste blivit riktigt paffa över att få utskällning när de faktiskt ville hjälpa mig. Vi hade möte om det efteråt med klassen, minns jag. De ville väl, men råkade med det hamna i vägen för en massa återhållen frustration och vrede. Orättvist, och därför ett dåligt minne, men ändå ironiskt och lite roligt i efterhand. Men sanningen är att det inte var mitt värsta minne. Mitt värsta minne var hur jag, som jag upplevde det, gjorde något för att följa mitt hjärta, men sårade och skadade med det. Vi fick välja vilka vi ville sitta bordskamrater med, och det fanns en flicka jag var förtjust i. Så jag ville förstås sitta med henne. Så en gång råkade det sig att vi blev bordsgrannar. Varpå hon börjar storgråta och säga att jag förföljde henne. Jag minns inte att jag gjorde det, men då detta var minst 33 år sedan så… hur kan jag veta? Jag kanske hade varit efterhängsen. Men oavsett, så var det ett starkt minne – att jag ses som efterhängsen, påträngande, jobbig och så oönskad att jag skapar tårar. Det satt i länge, och gör det fortfarande. Det är något jag bär med mig, även om det sedan länge växt över med andra erfarenheter och minnen. Och jag kan inte vara arg på henne, för hon uttryckte ju bara sina känslor. Men sårande var det ju ändå. Och skrämmande. Hur skulle jag rimligen kunna berätta detta för min fröken, när andra kunnat höra, även hon som grät? Minns hon ens detta? Jag vet inte. Jag vill inte att hon ska veta att jag fick ett trauma av hennes obehag, jag vill inte lasta henne för det. Inte nu, en livstid senare.

Det var intressant att se så många av mina gamla klasskamrater – de flesta hade åldrats med förvånansvärd grace, en och annan såg knappt ut att ha åldrats (om än vuxit upp och blivit vuxna), andra såg ut att ha haft ett tuffare liv. Det kändes märkligt att inte behöva fråga om ålder, när folk såg så olika ut. Och det kändes märkligt att känna igen dem, när de var så annorlunda från när jag sist såg dem, oavsett om det var efter trean, eller efter nian. Vi var nog alla helt nya människor, om än med till varandra relaterade minnen. Det var ett kärt återseende, och en sorglig tillbakablick. Vad tiden har flytt. Vad tiden har flytt.